Regnet slår ner från den palmprydda skyn, åskan dånar i bakgrunden och dagens strandslöande är definitivt över. Vi kom hit till Varkala igår kväll, efter ännu en dåsigt varm men överraskande rolig dag.
Efter en mindre upphetsande frukost på hotellet,checkade vi ut men lämnade väskorna för en promenad med nödvändighetshopping och stopp för en utsökt musambijuice ("like a sweet lemon"= en sorts apelsin).
Liksom kvällen innan stötte vi i ungefär vartannat gathörn ihop med vår runtflängande hotellmanager, som antingen flög förbi oss på en moped med någon kompis, skrämde oss med att studsa upp skojandes bakom oss, eller stod vid den lokala busshållplatsen och försökte övertyga nyanlända turister om hans hotells överlägsenhet. När vi, efter en löjligt billig lunch kom tillbaka till hotellet satt vår gode herre så där och läste en bok, nöjt konstaderande att han fyllt upp hotellets alla rum (och att de flesta betalade ungefär dubbelt så mycket som vi-västerländska, artiga,rika eller bara dumma nog att inte ha lärt sig pruta (: ). Efter buss- och tågtabellsupplysningar från vår käre hotellman, sa bestämde vi oss för 15.30-tåget, tog adjö, drog på oss ryggsäckarna och pressade in oss i en tuctuc tillsammans med en annan av hotellets tonårsaktiga (men 25/30-åriga) profiler: Jason.
Med Jasons hjälp lyckades vi springande lokalisera "kvinnovagnen" på vårt 40 minuter sena(väldigt många vagnar långa)tåg. Lättat,efter att ha sprungit förbi de andra vagnarna,där begreppet överfull getts en helt ny mening, klämde vi oss ner på varsinn bänk tillsammans med några indiska kvinnor i olika åldrar. Tågresan var fridfull och trivsam, med undantag för några envisa kackerlackor som ständigt ville dela säte med oss, och det var ren tur att Kirsty i en tillfällig paus från sin bokläsning (en timme före att tåget SKULLE varit framme) tittade ut igenom fönstret och fick se att stationen vi just stannat i var Varkala!
Jag vaknade motvilligt upp ur mitt ipodackompagnerade filosoferande,frågade snabbt kvinnorna bredvid mig om vi verkligen var i Varkala, och efter det jakande svaret slängde vi oss ut ur ur tåget med våra tunga ryggsäckar,just som tåget började lämna stationen.
I vanlig ordning blev vi mottagna av påtryckande erbjudanden om olika transportmedel dit vi skulle,och i vanlig ordning tackade vi artigt( efter en stund mindre artigt och mer irriterat) nej för eller försökte pruta ner deras turisthöga prisförslag. Vår undvikande stil orsakade höga röster och ett mindre bråk (det var inte första gången det hände) då vi upprörde den suraste och äldste tuctuc-drivern med att tacka ja till den mest nedtonade något yngre chaufför,som också gav oss ett bättre pris. Den aldre chaufforen borjade da skalla pa den yngre, tills han skramt korde darifran, och vande sig sedan till oss och erbjod oss Sin tuctuc. Nu var det var tur att bli arga.
Vi var redan irriterade av det faktum att vi aldrig nar vi kom till ett nytt stalle fick vara ifred ens en halv minut, for att disskuttera vart vi skulle eller hur vi bast skulle ta oss dit. Nar sa denne oforskamde man med osympatiska ogon jagade ivag var tuctuc, borjade Kirsty argt skrika pa honom och medan jag symboliskt och med en ledsam besvikelse over hur saker fungerar i varlden, marschera darifran. Vi sag inte nagra andra tuctucs och vi var genomsvettiga av hettan och vara stora ryggsackar, men det var en principsak och vi tankte varken betala overpris eller aka med en otrevlig man, sa vi borjade ga langs vagen, utan att bry oss om ifall vi gick at ratt hall eller inte.
Nar sa en rundansiktad man med vanlig uppsyn dok upp med sin tuctuc bredvid oss, installsamt leende och lite nervos eftersom han bevittnat hela utspelet med de andra chaufforerna, och hur arga de gjort oss- tackade vi snabbt ja och satte oss i hans tranga och trasiga, men trevliga, lilla tuctuc.
Sa kom det sig att det tog oss flera timmar att ta oss de tva kilometerna mellan tagstationen och vart nuvarande hotell. Denne lille glade tuctuc-man bestamde sig namligen direkt for att han ville bli var van, och pladdrade sa pa om sig sjalv i 180 och gjorde vad helst han kunde komma pa for att gora oss glada. Nar jag sa nagot om mango paborjade han t.ex. en jakt pa mangos: han korde krokigt och i vansinnig fart fram pa virvlande, forstorda sma vagar och sicksackade mellan fordon, manniskor och djur, med huvudet standigt utanfor tuctucen i span efter ett trad med lamplig mangd mangos i lag hojd. Vi stannade nagra ganger innan han med stenars hjalp och vara och en indisk slakts heja-rop lyckades fa ner varsinn omogen mango. Nar Kirsty namnde musik borjade han glatt vissla och sjunga, trots att han enligt honom sjalv inte ens tyckte om musik. Men sa korde han oss ocksa till en helt annan del av Varkala an den vi tydligt uttryckt att vi ville till, till "hans kompis" hotell som ocksa var en helt annan prisklass an den vi tydligt uttryckt att vi efterfragade... Men for att gora var trevlige tuctuc-herre glad tittade Kirsty anda pa ett rum medan jag smapratade med hans festlige van Raji. Nagon dryg timme senare hade vi gatt runt bland ett antal stallen pa den del av stranden vi ville till :The northern Cliffs (dar alla restauranger och sant ar), och bestamde oss till slut for en annan av tuctuc-chaffisens vanners stallen, eftersom han hade ett sa snallt ansikte, en fin tradgard med tvattlinor, och vi efter mycket forhandling lyckades fa ur honom ordet "discount".
Varkala ar lite for fullproppat med turister for att gora mig helt nojd : men det betyder a andra sidan att man kan ga i shorts och bada i bikini, och fa god fruktsallad med musli och yoghurt till frukost. Remsan av hotell, sma affarer och restauranger (som vi bor en treminuterspromenad bakom), ar belagen pa en rand av dramatiska roda klippor, och man tar sig ner till den underliggande stranden via hundratalet sma trappsteg. Ratt sa maktigt maste jag saga!
Nu ska vi bege oss till denna ljuslykteupplysta klipprand for middag! Hoppsan hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar