Snorig och med lock för skrikande öron sitter jag nu på världens troligtvis minst estetiskt tilldragande flygplats. Flygresan från Delhi till Helsinki var obekväm och osmidig på de flesta vis, och trots mina tröttvärkande ögon och huvud lyckades jag inte slumra ens en liten smula. Så sitter jag alltså här, trött, förkyld-gnällig,frusen och saknandes Indien, och håller som bäst på att försöka få fem timmars flygbyte att gå.
Märklig känsla att gå av planet i kall,vintrig luft,bli tilltalad på svenska och finska och plötsligt inte vara främlingen längre. Insåg just hur dövörad och nästan oförskämd jag blivit av nästan två månader utomjordingsstatus- när en man fick tilltala mig tre gånger (jag hörde alla tre) innan jag såg upp för att svara honom. Hursomhelst, hemma i norden är jag iallafall och det är på både gott och ont- chokladen och kaffet är sååå mycket godare här och det finns fri wifi så länge man vill!:D
Mina sista dagar i Indien spenderades väl. Innan jag lämnade Bangalore blev jag bjuden på lunch och öl av en glad typ, och tog mig med hjälp av en smågalen rickshaw-chaufför, ett stort antal hjälpsamma indier och en överdrivet airconditionerad buss till flygplatsen. Väl i Delhi stötte jag på momangen på två sportiga med ändå otroligt slappa amerikaner, som hängde på mig till det ruffiga men trevliga hostel (vilket var en lättnad eftersom det var mitt i natten och hostelet var insprängt ett virrvarr stinkande, förvillande mörka gränder. Efter några hetsiga bazaar-rundor för att inhandla några sistaminutenpresenter spenderade jag sedan onsdagen med dem. Med ett intetsägande fort, en myllrande moské, en massa mat och några sista Kingfisher knöts min Indienpåse så ihop där den börjat-i skitiga, bullriga, och hemskt trevliga Delhi.
Nu ska jag dagen till ära läsa klart min inofficiella Indien-bibel Shantaram!
Men först måste jag försöka förklara för två trevliga, pratsamma tanter som just slog sig ned bredvid mig att jag inte förstår finska....
torsdag 12 april 2012
tisdag 10 april 2012
Back in Bangalore!
Efter en nattbussfard pa dryga 16 timmar ar jag nu ater i Bangalore.
Som bekant var det ju pask i helgen och trots att jag inte markte av det for fem ore i Kanyakumari, var staden tydligen sprangfylld av paskfirare som skulle hem efter helgen och jag fick efter mycket svett tag pa en dyr biljett till en extrainsatt buss till Bangalore. Mannen som antligen lyckades fixa en biljett till mig verkade lite orolig for att jag inte skulle klara mig sadar helt ensam till Bangalore, och skickade darfor min syster pa att "ta hand om mig". Detta ta hand om innebar att jag av en barsk glasogonprydd kvinna i femtioarsaldern overlamnades till en liten beigeskjortad man som da fick ansvaret att ta hand om mig. Han i sin tur foljde mig till en i princip helt tom buss, med vilken jag akte kanske 3 km till en bensinstation. Pa bensinstationen stod en stor "sleeper-bus" och vantade pa mig med en liten spinkig 14-aring som sprang omkring och vinkade och viftade och smattrade till mig pa hindi, trots att jag gang pa gang forklarade att jag inte forstod. Sa var jag och min stora vaska plotsligt placerade pa en sovbrits i denna buss, och var sa de enda passagerarna i bussen i ca en timme, da vi kom till en narliggande stad, Nagercoil, och jag fick byta till en smalare enpersonsbrits som jag fick helt for mig sjalv, och andra paskfirande passagerare strommade pa.
De senaste dagarna har jag spenderat i Kanyakumari. Den sydligaste av indiens spetsar och utkikspunkt for synen av tre hav som moter varandra. Maste erkanna att jag inte ar helt hundra pa vilka dessa tre hav ar for informationen om det verkar ga isar.. Men det var hursomhelst maktigt att se dem allihop, haha!
Andra spannande grejer jag gjorde i Kanyakumari var att ta en farja ut till tva sma heliga oar som bestod av tva "Holy rocks" som verkade vara heliga for att en helig/upplyst man hade suttit dar en gang. Dar fanns lite olika tempel, bland annat ett som var rest ovanpa en litenliten "fot" som var uppholjd ur berget... Det hela var lite forvirrat och det var valdigt valdigt varmt att vandra omkring pa den solupplysta svarta stenen utan skor, men vad gor man inte for lite gammal hederlig tempelmagi! Blev ocksa van med en hel familj med skalliga man och pojkar i olika aldrar, varav mellanbarnet erbjod Kirsty en liten peng som gava...
Som sagt, det ar ju anda de karleksfulla sma konstigheterna som gor det har landet! :)
Forsta natten bodde vi dessutom pa ett Ashram som drevs i ara av samme helige man som lyckades skapa tva heliga oar bara av att sitta pa dem. Vi bodde dar for ca 5 svenska kronor natten och jag kan ju kortfattat saga att det priset var ganska rimligt... Men att vi bytte hotell natten darpa berodde anda mest pa att jag behovde ladda min ipod infor bussresan och att vi inte hade nagra eluttag i Ashramet.
Nu har jag da alltsa sagt adjo till Kirsty vilket sjalvklart kandes valdigt kontigt och ledsamt. Men vi hade en perfekt sista kvall med lite paskfirande med ol och kinderagg och popcorn som vi fick som en extra bonus av servitorerna! Och hur kan man vara ledsen nar man far overraskningspopcorn liksom!
Kom hit till Bangalore klockan sju imorse och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig for- sodar som man med all ratt kanner nar man anlander lojligt tidigt pa morgonen till en stad man inte riktigt kanner med en fet ryggsack pa ryggen och inte har nagon anledning att ta in pa ett hotell eftersom man inte ska stanna over natten. Mitt flyg fran Bangalore airport till Delhi avgar namligen vid niotiden ikvall och for att fordriva tid har jag darfor roat mig med att kanka omkring pa min ryggsack i forsok att se delar av stan jag missade forra gangen/hitta en postlada/hitta ett internetcafe. Har tillbringat tre timmar pa McDonalds eftersom det var det enda stalle som var oppet nar jag kom hit, och ytterligare nagon dryg timma pa Cafe Coffee day. Bara "vasterlannings-inriktade" stallen har namligen forstandet att lata en sitta och lasa eller skriva kort utan att bli utkord, som man blir innan man ens hunnit ata upp sin mat pa alla andra stallen i denna trevliga, moderna men ack sa stressade stad.
Ikvall flyger jag som sagt till Delhi, och har en sista dag dar imorgon som jag ska agna att se sant jag missade senast jag var dar, samt forsoka inforskaffa lite kompletterande presenter/souvenirer :). Kanns himla vemodigt att lamna det har massiva, bollywooddansande landet, det har liksom tutat, skralat och gallt skrattat sig in i mitt hjarta :)...
Som bekant var det ju pask i helgen och trots att jag inte markte av det for fem ore i Kanyakumari, var staden tydligen sprangfylld av paskfirare som skulle hem efter helgen och jag fick efter mycket svett tag pa en dyr biljett till en extrainsatt buss till Bangalore. Mannen som antligen lyckades fixa en biljett till mig verkade lite orolig for att jag inte skulle klara mig sadar helt ensam till Bangalore, och skickade darfor min syster pa att "ta hand om mig". Detta ta hand om innebar att jag av en barsk glasogonprydd kvinna i femtioarsaldern overlamnades till en liten beigeskjortad man som da fick ansvaret att ta hand om mig. Han i sin tur foljde mig till en i princip helt tom buss, med vilken jag akte kanske 3 km till en bensinstation. Pa bensinstationen stod en stor "sleeper-bus" och vantade pa mig med en liten spinkig 14-aring som sprang omkring och vinkade och viftade och smattrade till mig pa hindi, trots att jag gang pa gang forklarade att jag inte forstod. Sa var jag och min stora vaska plotsligt placerade pa en sovbrits i denna buss, och var sa de enda passagerarna i bussen i ca en timme, da vi kom till en narliggande stad, Nagercoil, och jag fick byta till en smalare enpersonsbrits som jag fick helt for mig sjalv, och andra paskfirande passagerare strommade pa.
De senaste dagarna har jag spenderat i Kanyakumari. Den sydligaste av indiens spetsar och utkikspunkt for synen av tre hav som moter varandra. Maste erkanna att jag inte ar helt hundra pa vilka dessa tre hav ar for informationen om det verkar ga isar.. Men det var hursomhelst maktigt att se dem allihop, haha!
Andra spannande grejer jag gjorde i Kanyakumari var att ta en farja ut till tva sma heliga oar som bestod av tva "Holy rocks" som verkade vara heliga for att en helig/upplyst man hade suttit dar en gang. Dar fanns lite olika tempel, bland annat ett som var rest ovanpa en litenliten "fot" som var uppholjd ur berget... Det hela var lite forvirrat och det var valdigt valdigt varmt att vandra omkring pa den solupplysta svarta stenen utan skor, men vad gor man inte for lite gammal hederlig tempelmagi! Blev ocksa van med en hel familj med skalliga man och pojkar i olika aldrar, varav mellanbarnet erbjod Kirsty en liten peng som gava...
Som sagt, det ar ju anda de karleksfulla sma konstigheterna som gor det har landet! :)
Forsta natten bodde vi dessutom pa ett Ashram som drevs i ara av samme helige man som lyckades skapa tva heliga oar bara av att sitta pa dem. Vi bodde dar for ca 5 svenska kronor natten och jag kan ju kortfattat saga att det priset var ganska rimligt... Men att vi bytte hotell natten darpa berodde anda mest pa att jag behovde ladda min ipod infor bussresan och att vi inte hade nagra eluttag i Ashramet.
Nu har jag da alltsa sagt adjo till Kirsty vilket sjalvklart kandes valdigt kontigt och ledsamt. Men vi hade en perfekt sista kvall med lite paskfirande med ol och kinderagg och popcorn som vi fick som en extra bonus av servitorerna! Och hur kan man vara ledsen nar man far overraskningspopcorn liksom!
Kom hit till Bangalore klockan sju imorse och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig for- sodar som man med all ratt kanner nar man anlander lojligt tidigt pa morgonen till en stad man inte riktigt kanner med en fet ryggsack pa ryggen och inte har nagon anledning att ta in pa ett hotell eftersom man inte ska stanna over natten. Mitt flyg fran Bangalore airport till Delhi avgar namligen vid niotiden ikvall och for att fordriva tid har jag darfor roat mig med att kanka omkring pa min ryggsack i forsok att se delar av stan jag missade forra gangen/hitta en postlada/hitta ett internetcafe. Har tillbringat tre timmar pa McDonalds eftersom det var det enda stalle som var oppet nar jag kom hit, och ytterligare nagon dryg timma pa Cafe Coffee day. Bara "vasterlannings-inriktade" stallen har namligen forstandet att lata en sitta och lasa eller skriva kort utan att bli utkord, som man blir innan man ens hunnit ata upp sin mat pa alla andra stallen i denna trevliga, moderna men ack sa stressade stad.
Ikvall flyger jag som sagt till Delhi, och har en sista dag dar imorgon som jag ska agna att se sant jag missade senast jag var dar, samt forsoka inforskaffa lite kompletterande presenter/souvenirer :). Kanns himla vemodigt att lamna det har massiva, bollywooddansande landet, det har liksom tutat, skralat och gallt skrattat sig in i mitt hjarta :)...
fredag 6 april 2012
Thiruvananthapuram (Trivandrum)
Puh! Har just atnjutit en overtygande god Babycorn Masala med ett lagom fluffigt men anda krispigt Naan, svalkande vatten och en Butter scotch-cornetto (glass). Som vi vandrade ut fran vart hotell pavag till en restaurang just runt hornet vi tipsats om, stotte vi namligen pa en trevlig Nya Zeelandare som i ett vanskapligt forsok att fixa lite kunder till sin tuctuc-chaffiskompis introducerade oss for denne glade man och sa at honom att ta oss till ovannamnda restaurang. Nar den yvige tuctuc-figuren fick reda pa att jag var svensk tjot han TOMAS BROLIN!!! VERY GOOD!!! och var sedan igang med att babbla oavbrutet om lite allt mojligt samtidigt som han gav oss en snabb sightseeing-runda.
Keralas huvudstad - tillika stad-med-det-langsta-namnet-jag-nagonsin-besokt- har sa overtygat mig om sitt varde. Fick namligen inte varldens basta forsta intryck:
Efter frukost och efter att ha checkat ut fran vart hotell, var planen att ge oss av direkt mot Varkalas busstation och vidare till Trivandrum / Thiruvananthapuram. Men som vi just betalat var trevliga hotell-lady och fatt lov att anvanda vart gamla rum for att ga pa toa- fastnade vi framfor den lilla lilla tv som var placerad i hotellets "office", det var amerikanska The Voice, sasong 2, och tva lojligt duktiga sangare blev just coachade av Cee Lo eftersom de snart skulle ga upp i en battle. Det var helt enkelt olidligt spannande och vi fastnade framfor denna lilla tv i detta lilla lilla, smallheta "Office" i over en timma innan vi tog oss samman for att forsoka hitta busstationen.
Nar vi med vara allt tyngre, allt mer kritiskt fyllda ryggsackar promenerat i ca 20 minuter, hittade vi tva kvinnor som uppenbarligen stod och vantade pa en buss. Efter ytterligare ungefar 20 minuters bortsmaltning i den starka solen satt vi sa pa en buss som enligt diverse medpassagerare och konduktorer skulle ta oss till busstationen dar vi kunde hitta en buss till Trivandrum. Det var inte riktigt sant. Busskonduktoren hetsade av oss inne i Varkalas lilla stadskarna, och vi fragade oss fram och promenerade ytterligare ca 40 minuter, innan vi till slut kom fram till tagstationen, dar folk i vanlig ordning gav oss 20 olika bud om var vi skulle vanta pa bussen, om vi behovde byta buss, nar den skulle komma, eller om det ens fanns en buss till Trivandrum. Det hela slutade med att vi tog taget, en trivsam resa trots kackerlackor, en halvstor bunt manniskor och allmann forvirring over nar vi var framme.
Efter den sedvanliga Myrornas krig-attacken av massiva mangder taxi- och Tuctucchaufforer satt vi sa i en tuctuc pavag till var favorit bland Lonely Planets budgethotell-forslag : YMCA hotell. Glatt skralandes "Its fun to stay at the YYYYYMCA" anlande vi till hotellet-for att motas av konstaterandet att det var fullt.
Vi fortsatte sa till nasta favorit pa listan : Kukies hotel (uttalas Cookies :D ), som hade tredubblat sina priser sedan Lonely Planet var dar, och alltsa fick oss att vanda i dorren. Sa fortsatte turen till nasta hotell, och nasta, och nasta.... Och tillbaka till foregaende, ivag igen... Osv. Tills vi gav upp for det faktum att Trivandrum helt enkelt ar en dyr stad med daliga hotell, och valde ett av de for tillfallet narmsta av de vi avfardat : Hotell Princess Inn.
Kirsty, inte helt nojd med att betala 600 rupees per natt, var inte pa sitt allra vanligaste humor, och fyllde argt i hotelliggaren och formularen med priskritiska och sarkastiska kommentarer. Jag skrattade ursaktande mot den vanlige mannen i hotellreceptionen, och bad senare om ursakt for vart daliga humor, varvid han och hans lille runde kollega svarade : "No problem mam, it is actually true, Trivandrum is expensive".
Att den allmanna uppfattningen (formedlad av kvinnorna pa taget, alla Varkala-invanare vi pratat med tidigare under dagen samt vara Trivandrum-fodda tuctuc-chaufforer vi haft sa langt) verkade vara att Trivandrum helt enkelt inte ar en stad man har anledning att vistas i- forutom om man behover nyttja flygplatsen eller byta tag eller buss- byggde pa var besvikelse for staden vi just kom till. Vi funderar darfor pa att ge oss av harifran redan imorgon (efter att ha kollat in stans Zoologiska tradgard forstas!), for att snirkla oss ner mot Indiens absoluta sydspets: Kanyakamari. Forutsatt att jag kan ta en nattbuss darifran till Bangalore pa mandag.
Jag har namligen spenderat veckan med att forsoka boka flyg till Delhi, efter att helt enkelt ha gett upp tanken om att hinna till Varanasi eller Rishikesh den har gangen (jag far helt enkelt komma tillbaka till Indien snart och gora de stallen jag missar nu). Det tog sina dagar, det tog sina funderingar, och det tog sannerligen sina rupees.... Men nu har jag iallafall en flygbiljett fran Bangalore till Delhi pa tisdag kvall, och sa aterstar det alltsa bara for mig att ta mig upp till Bangalore i tid.... Men det ska inte vara nagra problem, har kollat upp att det finns nattbussar dit!
Veckan i Varkala har, trots sitt lugna tempo, anda bjudit pa en hel del hojdpunkter och fartfyllda knasigheter. Alla kan sa klart inte namnas har men bland annat har vi lart oss kortspelet "Monkey" av nagra indiska snubbar pa restaurangen Sidewalk (jag larde sjalvklart ut "Bluffstopp" till dem), varav den ena av dem (efter att forst planfullt stiftat en vanskap med mig for att fraga mig om rad och mitt godkannande) oppenhjartligt deklarerade sin karlek for Kirsty (dagen efter att han traffat henne, sa det mottogs dessvarre inte sa bra...), och den andre, efter vad vi fatt hora- stormat efter nagra brittiska vanner vi hangde med i Varkala med en scarf kring huvudet och en trapak i handen (uppenbarligen inte helt "vid sina sinnens fulla bruk")... Vi har atit en valdig mangd god mat, vi har spenderat timmar pa stranden m.m. m.m. Men! Igar var anda den basta dagen. Inte nog med att jag lurades att fa en timmas massage av en flicka som inte kan ha varit mer an tolv (hon sag ut som atta men havdade att hon var sjutton), det var FESTIVAL!!!!!!!
Om du i ditt liv bara far chans att ga pa en enda festival, overge da Sverige och sok indiskt medborgarskap. For, om jag vet nagot i denna varld, sa ar det att indierna kan sina festivaler. Jag besparar er detaljerna tills jag kan beratta dem i bilder eller tills jag traffar er, men sannerligen, tempelfestivalen vars final var igar var en festival som hette duga!
Nu maste jag aterga till lite reseplanerande, hoppas ni har en fortraffligt lang langfredag dar hemma! :)
Kram och Glad pask!
Keralas huvudstad - tillika stad-med-det-langsta-namnet-jag-nagonsin-besokt- har sa overtygat mig om sitt varde. Fick namligen inte varldens basta forsta intryck:
Efter frukost och efter att ha checkat ut fran vart hotell, var planen att ge oss av direkt mot Varkalas busstation och vidare till Trivandrum / Thiruvananthapuram. Men som vi just betalat var trevliga hotell-lady och fatt lov att anvanda vart gamla rum for att ga pa toa- fastnade vi framfor den lilla lilla tv som var placerad i hotellets "office", det var amerikanska The Voice, sasong 2, och tva lojligt duktiga sangare blev just coachade av Cee Lo eftersom de snart skulle ga upp i en battle. Det var helt enkelt olidligt spannande och vi fastnade framfor denna lilla tv i detta lilla lilla, smallheta "Office" i over en timma innan vi tog oss samman for att forsoka hitta busstationen.
Nar vi med vara allt tyngre, allt mer kritiskt fyllda ryggsackar promenerat i ca 20 minuter, hittade vi tva kvinnor som uppenbarligen stod och vantade pa en buss. Efter ytterligare ungefar 20 minuters bortsmaltning i den starka solen satt vi sa pa en buss som enligt diverse medpassagerare och konduktorer skulle ta oss till busstationen dar vi kunde hitta en buss till Trivandrum. Det var inte riktigt sant. Busskonduktoren hetsade av oss inne i Varkalas lilla stadskarna, och vi fragade oss fram och promenerade ytterligare ca 40 minuter, innan vi till slut kom fram till tagstationen, dar folk i vanlig ordning gav oss 20 olika bud om var vi skulle vanta pa bussen, om vi behovde byta buss, nar den skulle komma, eller om det ens fanns en buss till Trivandrum. Det hela slutade med att vi tog taget, en trivsam resa trots kackerlackor, en halvstor bunt manniskor och allmann forvirring over nar vi var framme.
Efter den sedvanliga Myrornas krig-attacken av massiva mangder taxi- och Tuctucchaufforer satt vi sa i en tuctuc pavag till var favorit bland Lonely Planets budgethotell-forslag : YMCA hotell. Glatt skralandes "Its fun to stay at the YYYYYMCA" anlande vi till hotellet-for att motas av konstaterandet att det var fullt.
Vi fortsatte sa till nasta favorit pa listan : Kukies hotel (uttalas Cookies :D ), som hade tredubblat sina priser sedan Lonely Planet var dar, och alltsa fick oss att vanda i dorren. Sa fortsatte turen till nasta hotell, och nasta, och nasta.... Och tillbaka till foregaende, ivag igen... Osv. Tills vi gav upp for det faktum att Trivandrum helt enkelt ar en dyr stad med daliga hotell, och valde ett av de for tillfallet narmsta av de vi avfardat : Hotell Princess Inn.
Kirsty, inte helt nojd med att betala 600 rupees per natt, var inte pa sitt allra vanligaste humor, och fyllde argt i hotelliggaren och formularen med priskritiska och sarkastiska kommentarer. Jag skrattade ursaktande mot den vanlige mannen i hotellreceptionen, och bad senare om ursakt for vart daliga humor, varvid han och hans lille runde kollega svarade : "No problem mam, it is actually true, Trivandrum is expensive".
Att den allmanna uppfattningen (formedlad av kvinnorna pa taget, alla Varkala-invanare vi pratat med tidigare under dagen samt vara Trivandrum-fodda tuctuc-chaufforer vi haft sa langt) verkade vara att Trivandrum helt enkelt inte ar en stad man har anledning att vistas i- forutom om man behover nyttja flygplatsen eller byta tag eller buss- byggde pa var besvikelse for staden vi just kom till. Vi funderar darfor pa att ge oss av harifran redan imorgon (efter att ha kollat in stans Zoologiska tradgard forstas!), for att snirkla oss ner mot Indiens absoluta sydspets: Kanyakamari. Forutsatt att jag kan ta en nattbuss darifran till Bangalore pa mandag.
Jag har namligen spenderat veckan med att forsoka boka flyg till Delhi, efter att helt enkelt ha gett upp tanken om att hinna till Varanasi eller Rishikesh den har gangen (jag far helt enkelt komma tillbaka till Indien snart och gora de stallen jag missar nu). Det tog sina dagar, det tog sina funderingar, och det tog sannerligen sina rupees.... Men nu har jag iallafall en flygbiljett fran Bangalore till Delhi pa tisdag kvall, och sa aterstar det alltsa bara for mig att ta mig upp till Bangalore i tid.... Men det ska inte vara nagra problem, har kollat upp att det finns nattbussar dit!
Veckan i Varkala har, trots sitt lugna tempo, anda bjudit pa en hel del hojdpunkter och fartfyllda knasigheter. Alla kan sa klart inte namnas har men bland annat har vi lart oss kortspelet "Monkey" av nagra indiska snubbar pa restaurangen Sidewalk (jag larde sjalvklart ut "Bluffstopp" till dem), varav den ena av dem (efter att forst planfullt stiftat en vanskap med mig for att fraga mig om rad och mitt godkannande) oppenhjartligt deklarerade sin karlek for Kirsty (dagen efter att han traffat henne, sa det mottogs dessvarre inte sa bra...), och den andre, efter vad vi fatt hora- stormat efter nagra brittiska vanner vi hangde med i Varkala med en scarf kring huvudet och en trapak i handen (uppenbarligen inte helt "vid sina sinnens fulla bruk")... Vi har atit en valdig mangd god mat, vi har spenderat timmar pa stranden m.m. m.m. Men! Igar var anda den basta dagen. Inte nog med att jag lurades att fa en timmas massage av en flicka som inte kan ha varit mer an tolv (hon sag ut som atta men havdade att hon var sjutton), det var FESTIVAL!!!!!!!
Om du i ditt liv bara far chans att ga pa en enda festival, overge da Sverige och sok indiskt medborgarskap. For, om jag vet nagot i denna varld, sa ar det att indierna kan sina festivaler. Jag besparar er detaljerna tills jag kan beratta dem i bilder eller tills jag traffar er, men sannerligen, tempelfestivalen vars final var igar var en festival som hette duga!
Nu maste jag aterga till lite reseplanerande, hoppas ni har en fortraffligt lang langfredag dar hemma! :)
Kram och Glad pask!
måndag 2 april 2012
Sol, vind och väldigt mycket vatten i Varkala
Regnet slår ner från den palmprydda skyn, åskan dånar i bakgrunden och dagens strandslöande är definitivt över. Vi kom hit till Varkala igår kväll, efter ännu en dåsigt varm men överraskande rolig dag.
Efter en mindre upphetsande frukost på hotellet,checkade vi ut men lämnade väskorna för en promenad med nödvändighetshopping och stopp för en utsökt musambijuice ("like a sweet lemon"= en sorts apelsin).
Liksom kvällen innan stötte vi i ungefär vartannat gathörn ihop med vår runtflängande hotellmanager, som antingen flög förbi oss på en moped med någon kompis, skrämde oss med att studsa upp skojandes bakom oss, eller stod vid den lokala busshållplatsen och försökte övertyga nyanlända turister om hans hotells överlägsenhet. När vi, efter en löjligt billig lunch kom tillbaka till hotellet satt vår gode herre så där och läste en bok, nöjt konstaderande att han fyllt upp hotellets alla rum (och att de flesta betalade ungefär dubbelt så mycket som vi-västerländska, artiga,rika eller bara dumma nog att inte ha lärt sig pruta (: ). Efter buss- och tågtabellsupplysningar från vår käre hotellman, sa bestämde vi oss för 15.30-tåget, tog adjö, drog på oss ryggsäckarna och pressade in oss i en tuctuc tillsammans med en annan av hotellets tonårsaktiga (men 25/30-åriga) profiler: Jason.
Med Jasons hjälp lyckades vi springande lokalisera "kvinnovagnen" på vårt 40 minuter sena(väldigt många vagnar långa)tåg. Lättat,efter att ha sprungit förbi de andra vagnarna,där begreppet överfull getts en helt ny mening, klämde vi oss ner på varsinn bänk tillsammans med några indiska kvinnor i olika åldrar. Tågresan var fridfull och trivsam, med undantag för några envisa kackerlackor som ständigt ville dela säte med oss, och det var ren tur att Kirsty i en tillfällig paus från sin bokläsning (en timme före att tåget SKULLE varit framme) tittade ut igenom fönstret och fick se att stationen vi just stannat i var Varkala!
Jag vaknade motvilligt upp ur mitt ipodackompagnerade filosoferande,frågade snabbt kvinnorna bredvid mig om vi verkligen var i Varkala, och efter det jakande svaret slängde vi oss ut ur ur tåget med våra tunga ryggsäckar,just som tåget började lämna stationen.
I vanlig ordning blev vi mottagna av påtryckande erbjudanden om olika transportmedel dit vi skulle,och i vanlig ordning tackade vi artigt( efter en stund mindre artigt och mer irriterat) nej för eller försökte pruta ner deras turisthöga prisförslag. Vår undvikande stil orsakade höga röster och ett mindre bråk (det var inte första gången det hände) då vi upprörde den suraste och äldste tuctuc-drivern med att tacka ja till den mest nedtonade något yngre chaufför,som också gav oss ett bättre pris. Den aldre chaufforen borjade da skalla pa den yngre, tills han skramt korde darifran, och vande sig sedan till oss och erbjod oss Sin tuctuc. Nu var det var tur att bli arga.
Vi var redan irriterade av det faktum att vi aldrig nar vi kom till ett nytt stalle fick vara ifred ens en halv minut, for att disskuttera vart vi skulle eller hur vi bast skulle ta oss dit. Nar sa denne oforskamde man med osympatiska ogon jagade ivag var tuctuc, borjade Kirsty argt skrika pa honom och medan jag symboliskt och med en ledsam besvikelse over hur saker fungerar i varlden, marschera darifran. Vi sag inte nagra andra tuctucs och vi var genomsvettiga av hettan och vara stora ryggsackar, men det var en principsak och vi tankte varken betala overpris eller aka med en otrevlig man, sa vi borjade ga langs vagen, utan att bry oss om ifall vi gick at ratt hall eller inte.
Nar sa en rundansiktad man med vanlig uppsyn dok upp med sin tuctuc bredvid oss, installsamt leende och lite nervos eftersom han bevittnat hela utspelet med de andra chaufforerna, och hur arga de gjort oss- tackade vi snabbt ja och satte oss i hans tranga och trasiga, men trevliga, lilla tuctuc.
Sa kom det sig att det tog oss flera timmar att ta oss de tva kilometerna mellan tagstationen och vart nuvarande hotell. Denne lille glade tuctuc-man bestamde sig namligen direkt for att han ville bli var van, och pladdrade sa pa om sig sjalv i 180 och gjorde vad helst han kunde komma pa for att gora oss glada. Nar jag sa nagot om mango paborjade han t.ex. en jakt pa mangos: han korde krokigt och i vansinnig fart fram pa virvlande, forstorda sma vagar och sicksackade mellan fordon, manniskor och djur, med huvudet standigt utanfor tuctucen i span efter ett trad med lamplig mangd mangos i lag hojd. Vi stannade nagra ganger innan han med stenars hjalp och vara och en indisk slakts heja-rop lyckades fa ner varsinn omogen mango. Nar Kirsty namnde musik borjade han glatt vissla och sjunga, trots att han enligt honom sjalv inte ens tyckte om musik. Men sa korde han oss ocksa till en helt annan del av Varkala an den vi tydligt uttryckt att vi ville till, till "hans kompis" hotell som ocksa var en helt annan prisklass an den vi tydligt uttryckt att vi efterfragade... Men for att gora var trevlige tuctuc-herre glad tittade Kirsty anda pa ett rum medan jag smapratade med hans festlige van Raji. Nagon dryg timme senare hade vi gatt runt bland ett antal stallen pa den del av stranden vi ville till :The northern Cliffs (dar alla restauranger och sant ar), och bestamde oss till slut for en annan av tuctuc-chaffisens vanners stallen, eftersom han hade ett sa snallt ansikte, en fin tradgard med tvattlinor, och vi efter mycket forhandling lyckades fa ur honom ordet "discount".
Varkala ar lite for fullproppat med turister for att gora mig helt nojd : men det betyder a andra sidan att man kan ga i shorts och bada i bikini, och fa god fruktsallad med musli och yoghurt till frukost. Remsan av hotell, sma affarer och restauranger (som vi bor en treminuterspromenad bakom), ar belagen pa en rand av dramatiska roda klippor, och man tar sig ner till den underliggande stranden via hundratalet sma trappsteg. Ratt sa maktigt maste jag saga!
Nu ska vi bege oss till denna ljuslykteupplysta klipprand for middag! Hoppsan hej.
Efter en mindre upphetsande frukost på hotellet,checkade vi ut men lämnade väskorna för en promenad med nödvändighetshopping och stopp för en utsökt musambijuice ("like a sweet lemon"= en sorts apelsin).
Liksom kvällen innan stötte vi i ungefär vartannat gathörn ihop med vår runtflängande hotellmanager, som antingen flög förbi oss på en moped med någon kompis, skrämde oss med att studsa upp skojandes bakom oss, eller stod vid den lokala busshållplatsen och försökte övertyga nyanlända turister om hans hotells överlägsenhet. När vi, efter en löjligt billig lunch kom tillbaka till hotellet satt vår gode herre så där och läste en bok, nöjt konstaderande att han fyllt upp hotellets alla rum (och att de flesta betalade ungefär dubbelt så mycket som vi-västerländska, artiga,rika eller bara dumma nog att inte ha lärt sig pruta (: ). Efter buss- och tågtabellsupplysningar från vår käre hotellman, sa bestämde vi oss för 15.30-tåget, tog adjö, drog på oss ryggsäckarna och pressade in oss i en tuctuc tillsammans med en annan av hotellets tonårsaktiga (men 25/30-åriga) profiler: Jason.
Med Jasons hjälp lyckades vi springande lokalisera "kvinnovagnen" på vårt 40 minuter sena(väldigt många vagnar långa)tåg. Lättat,efter att ha sprungit förbi de andra vagnarna,där begreppet överfull getts en helt ny mening, klämde vi oss ner på varsinn bänk tillsammans med några indiska kvinnor i olika åldrar. Tågresan var fridfull och trivsam, med undantag för några envisa kackerlackor som ständigt ville dela säte med oss, och det var ren tur att Kirsty i en tillfällig paus från sin bokläsning (en timme före att tåget SKULLE varit framme) tittade ut igenom fönstret och fick se att stationen vi just stannat i var Varkala!
Jag vaknade motvilligt upp ur mitt ipodackompagnerade filosoferande,frågade snabbt kvinnorna bredvid mig om vi verkligen var i Varkala, och efter det jakande svaret slängde vi oss ut ur ur tåget med våra tunga ryggsäckar,just som tåget började lämna stationen.
I vanlig ordning blev vi mottagna av påtryckande erbjudanden om olika transportmedel dit vi skulle,och i vanlig ordning tackade vi artigt( efter en stund mindre artigt och mer irriterat) nej för eller försökte pruta ner deras turisthöga prisförslag. Vår undvikande stil orsakade höga röster och ett mindre bråk (det var inte första gången det hände) då vi upprörde den suraste och äldste tuctuc-drivern med att tacka ja till den mest nedtonade något yngre chaufför,som också gav oss ett bättre pris. Den aldre chaufforen borjade da skalla pa den yngre, tills han skramt korde darifran, och vande sig sedan till oss och erbjod oss Sin tuctuc. Nu var det var tur att bli arga.
Vi var redan irriterade av det faktum att vi aldrig nar vi kom till ett nytt stalle fick vara ifred ens en halv minut, for att disskuttera vart vi skulle eller hur vi bast skulle ta oss dit. Nar sa denne oforskamde man med osympatiska ogon jagade ivag var tuctuc, borjade Kirsty argt skrika pa honom och medan jag symboliskt och med en ledsam besvikelse over hur saker fungerar i varlden, marschera darifran. Vi sag inte nagra andra tuctucs och vi var genomsvettiga av hettan och vara stora ryggsackar, men det var en principsak och vi tankte varken betala overpris eller aka med en otrevlig man, sa vi borjade ga langs vagen, utan att bry oss om ifall vi gick at ratt hall eller inte.
Nar sa en rundansiktad man med vanlig uppsyn dok upp med sin tuctuc bredvid oss, installsamt leende och lite nervos eftersom han bevittnat hela utspelet med de andra chaufforerna, och hur arga de gjort oss- tackade vi snabbt ja och satte oss i hans tranga och trasiga, men trevliga, lilla tuctuc.
Sa kom det sig att det tog oss flera timmar att ta oss de tva kilometerna mellan tagstationen och vart nuvarande hotell. Denne lille glade tuctuc-man bestamde sig namligen direkt for att han ville bli var van, och pladdrade sa pa om sig sjalv i 180 och gjorde vad helst han kunde komma pa for att gora oss glada. Nar jag sa nagot om mango paborjade han t.ex. en jakt pa mangos: han korde krokigt och i vansinnig fart fram pa virvlande, forstorda sma vagar och sicksackade mellan fordon, manniskor och djur, med huvudet standigt utanfor tuctucen i span efter ett trad med lamplig mangd mangos i lag hojd. Vi stannade nagra ganger innan han med stenars hjalp och vara och en indisk slakts heja-rop lyckades fa ner varsinn omogen mango. Nar Kirsty namnde musik borjade han glatt vissla och sjunga, trots att han enligt honom sjalv inte ens tyckte om musik. Men sa korde han oss ocksa till en helt annan del av Varkala an den vi tydligt uttryckt att vi ville till, till "hans kompis" hotell som ocksa var en helt annan prisklass an den vi tydligt uttryckt att vi efterfragade... Men for att gora var trevlige tuctuc-herre glad tittade Kirsty anda pa ett rum medan jag smapratade med hans festlige van Raji. Nagon dryg timme senare hade vi gatt runt bland ett antal stallen pa den del av stranden vi ville till :The northern Cliffs (dar alla restauranger och sant ar), och bestamde oss till slut for en annan av tuctuc-chaffisens vanners stallen, eftersom han hade ett sa snallt ansikte, en fin tradgard med tvattlinor, och vi efter mycket forhandling lyckades fa ur honom ordet "discount".
Varkala ar lite for fullproppat med turister for att gora mig helt nojd : men det betyder a andra sidan att man kan ga i shorts och bada i bikini, och fa god fruktsallad med musli och yoghurt till frukost. Remsan av hotell, sma affarer och restauranger (som vi bor en treminuterspromenad bakom), ar belagen pa en rand av dramatiska roda klippor, och man tar sig ner till den underliggande stranden via hundratalet sma trappsteg. Ratt sa maktigt maste jag saga!
Nu ska vi bege oss till denna ljuslykteupplysta klipprand for middag! Hoppsan hej.
lördag 31 mars 2012
Lordag, redan...
Sitter pa vart lilla trevliga hotell, i det stora rummet utanfor vart rum, dar dator, middagsbord for 15 personer samt sang for var lilla hotellmanager huserar. I bakgrunden sitter hotellmanagerns vanner och spelar gitarr och sjunger vemodigt men trivsamt pa hindi. Gillar den har stan och dess invanare skarpt maste jag saga. Det ar liksom en munter stamning som ligger som ett dis over hela Alleppey, folk ar enkla och vanliga och verkar lyckliga... Mer har an de andra delar av Indien jag sett hittills.
Idag har vi i kanot tagit oss runt Alleppey och dess narliggande byars Backwaters. Jag har atit en pinfarsk cashew fran ett trad, lyssnat pa en halvtossig nunna forklara saker pa dalig engelska, m.m. m.m.
Jag och Kirsty delade tillsammans med ett ungt par fran Frankrike respektive Argentina pa tva kanoter, till storre delen styrda/paddlade av en standigt skrattande och valdigt sympatisk man fran en av Backwater-byarna, och hans 72(!)-ariga far. Vi hade frukost och lunch i hans foraldrars respektive hans brors hus, enkla men goda maltider, typiskt keralska, serverade pa vitaminrika bananblad och vi at sjalvklart med handerna.
Det var en lugn, varm och trevlig dag och vi har nu varit ute pa stan och haft middag, som aven den var mycket god. Mannen pa den lyktupplysta, julstamningsaktiga lilla utomhusserveringen fragade om vi ville ha ol och vi tackade glatt ja. Efter nagra minuter av snabba blickar till hoger och vanster kom han sa fram med en flaska Kingfisher inslagen i tidningspapper, satte sig pa huk och slog upp ol till i varsinn Byggare Bob-mugg. Tydligen hade han inte tillstand att servera ol, men gjorde det som sa manga andra glatt anda.
Kanns trist att aka harifran men det finns inte sa mycket mer att gora har och jag har inte sarskilt lang tid kvar i Indien, sa imorgon aker vi (med lokal buss eller tag??..) vidare nerat till Varkala.
Far en ledsam kansla i magen nar jag inser att min Indienresa snart ar slut for den har gangen... :(
Men det ar atminstone en dryg vecka kvar!
Kram till allaa
Idag har vi i kanot tagit oss runt Alleppey och dess narliggande byars Backwaters. Jag har atit en pinfarsk cashew fran ett trad, lyssnat pa en halvtossig nunna forklara saker pa dalig engelska, m.m. m.m.
Jag och Kirsty delade tillsammans med ett ungt par fran Frankrike respektive Argentina pa tva kanoter, till storre delen styrda/paddlade av en standigt skrattande och valdigt sympatisk man fran en av Backwater-byarna, och hans 72(!)-ariga far. Vi hade frukost och lunch i hans foraldrars respektive hans brors hus, enkla men goda maltider, typiskt keralska, serverade pa vitaminrika bananblad och vi at sjalvklart med handerna.
Det var en lugn, varm och trevlig dag och vi har nu varit ute pa stan och haft middag, som aven den var mycket god. Mannen pa den lyktupplysta, julstamningsaktiga lilla utomhusserveringen fragade om vi ville ha ol och vi tackade glatt ja. Efter nagra minuter av snabba blickar till hoger och vanster kom han sa fram med en flaska Kingfisher inslagen i tidningspapper, satte sig pa huk och slog upp ol till i varsinn Byggare Bob-mugg. Tydligen hade han inte tillstand att servera ol, men gjorde det som sa manga andra glatt anda.
Kanns trist att aka harifran men det finns inte sa mycket mer att gora har och jag har inte sarskilt lang tid kvar i Indien, sa imorgon aker vi (med lokal buss eller tag??..) vidare nerat till Varkala.
Far en ledsam kansla i magen nar jag inser att min Indienresa snart ar slut for den har gangen... :(
Men det ar atminstone en dryg vecka kvar!
Kram till allaa
fredag 30 mars 2012
Alleppey away
Namaste,hello,hejsan och så vidare:)
Idag har varit en rätt så lång dag,men bra! Först och främst började den med goda förutsättningar:igår efter att ha prickat av det mesta av Kochis "sevärdigheter" ( dutch palace/arkeologiskt museum,synagoga med någon slags kristallkronesamling i "Jewtown"och kinesiska fiskenät utan fisk) ,spenderat närapå timmar med prutande("shopping" om man nu vill kalla det så), ätit på en av The Lonely planet(av oklar orsak) rekommenderade restauranger, hade jag fortfarande inte fått svar på mina mail och duktigt ifyllda formulär till STA för att ändra mitt flyg hem. Så med skrikande magkatarr begav jag mig till Internetcafét runt.hörnet frånvårt hotell för lyckan att få spendera en halvtimme i telefonkö per skype. Till slut fick jag prata med en amerikansk Nathalie,till slut hittade hon en ledig flygstol den 12:e april,och efter en smula övervägning bestämde jag mig TILL SLUT för att det var värt de extra dryga 2000 jag fick lägga till för att inte behöva stressa upp till Delhi och få två veckor till med de heliga kossorna,luggslitna hundarna, överraskande getterna,grodorna,ödlorna,myrorna, och de andra omotiverat obekymrade människorna och djuren som utgör det här landet.
Så när jag tillsammans med min trofaste vapendragare tillika rumskamrat och medresenär Kirsty, och de två danska tjejer ödet som kallas Indien ännu en gång fört oss samman med, hade en lång och långsam frukost,var det i en firandes rofyllda sinnelag,och dagen låg för bea fötter! :) :)
Många hjälpsamma indier samt två franska tjejer var orsaken till att vi sedan ,genom två olika fullproppade, blåsiga och traditionsenligt svängande lokala bussar lyckades ta oss till Alleppey.
Här har vi nu åtnjutit en underhållande eftermiddag med vår studsiga hotellmanager (som på många sätt är som en korsning mellan en syrsa och karaktären Kanin i Nalle Puh), en trevlig herre i en liten kiosk, busiga småkids som just slutat skolan för sommaren och därför kastade lila färg på oss för att fira, frisbeekastande slynglingar på stranden och keralska politiker på en restaurang! På det hela taget en bra dag, fick äntligen bada av mig lite tryckande hetta i det arabiska havet, prutade skojfriskt till oss en bra deal för hotellrum(med wifi!!) och kanotfärd i backwatersen imorgon, åt god mat och gick på en ovanligt fräsch toalett, åt massa kakor,och fick efter ändlösa småstadskvällar äntligen svalka våra öltörstande strupar med lite Kingfisher!
Nu har jag duschat av mig all sand och ska ladda upp för heldag i kanot med tidig start imorgon bitti!
Shubh ratri!:)
Idag har varit en rätt så lång dag,men bra! Först och främst började den med goda förutsättningar:igår efter att ha prickat av det mesta av Kochis "sevärdigheter" ( dutch palace/arkeologiskt museum,synagoga med någon slags kristallkronesamling i "Jewtown"och kinesiska fiskenät utan fisk) ,spenderat närapå timmar med prutande("shopping" om man nu vill kalla det så), ätit på en av The Lonely planet(av oklar orsak) rekommenderade restauranger, hade jag fortfarande inte fått svar på mina mail och duktigt ifyllda formulär till STA för att ändra mitt flyg hem. Så med skrikande magkatarr begav jag mig till Internetcafét runt.hörnet frånvårt hotell för lyckan att få spendera en halvtimme i telefonkö per skype. Till slut fick jag prata med en amerikansk Nathalie,till slut hittade hon en ledig flygstol den 12:e april,och efter en smula övervägning bestämde jag mig TILL SLUT för att det var värt de extra dryga 2000 jag fick lägga till för att inte behöva stressa upp till Delhi och få två veckor till med de heliga kossorna,luggslitna hundarna, överraskande getterna,grodorna,ödlorna,myrorna, och de andra omotiverat obekymrade människorna och djuren som utgör det här landet.
Så när jag tillsammans med min trofaste vapendragare tillika rumskamrat och medresenär Kirsty, och de två danska tjejer ödet som kallas Indien ännu en gång fört oss samman med, hade en lång och långsam frukost,var det i en firandes rofyllda sinnelag,och dagen låg för bea fötter! :) :)
Många hjälpsamma indier samt två franska tjejer var orsaken till att vi sedan ,genom två olika fullproppade, blåsiga och traditionsenligt svängande lokala bussar lyckades ta oss till Alleppey.
Här har vi nu åtnjutit en underhållande eftermiddag med vår studsiga hotellmanager (som på många sätt är som en korsning mellan en syrsa och karaktären Kanin i Nalle Puh), en trevlig herre i en liten kiosk, busiga småkids som just slutat skolan för sommaren och därför kastade lila färg på oss för att fira, frisbeekastande slynglingar på stranden och keralska politiker på en restaurang! På det hela taget en bra dag, fick äntligen bada av mig lite tryckande hetta i det arabiska havet, prutade skojfriskt till oss en bra deal för hotellrum(med wifi!!) och kanotfärd i backwatersen imorgon, åt god mat och gick på en ovanligt fräsch toalett, åt massa kakor,och fick efter ändlösa småstadskvällar äntligen svalka våra öltörstande strupar med lite Kingfisher!
Nu har jag duschat av mig all sand och ska ladda upp för heldag i kanot med tidig start imorgon bitti!
Shubh ratri!:)
onsdag 28 mars 2012
En curry om dan håller migränen från stan
Nu sitter vi på en liten utomhusrestaurang på en trottoar här i Fort Kochi, som har wifi och spelar indisk smörsång mot bastant bas.
Tyvärr blev det ingen stadsvandring för min del idag. Min eftermiddag spenderade jag istället med dundrande migrän i ett 100gradigt rum, med åska överröstandes musikmedicinen från min ipod.
Det kändes nästan kusligt ett tag hur mitt krampande huvudvärkshuvud verkade jobba i symbios med himlens dånande och blixtrandet framför ögonen tog efter blixtarna vid horisonten...
Men nu har migränen äntligen,liksom ovädret så gott som försvunnit. Den botades med en magisk limesoda och en cocosnötig veg.curry som de trevliga herrarna kokade ihop åt mig här,efter att ha fjäskat in oss till sin restaurang med löften om wifi och 20% rabatt.
Indien kan inte hjälpa att det är varmt,dekadent och migränframkallande,men det kan hjälpa sina envisa huskurer och omtänksamma befolkning!
"Yes my friend!" säger en av kyparna frågande och jag beställer en pineapplepancake!
God kväll!
Tyvärr blev det ingen stadsvandring för min del idag. Min eftermiddag spenderade jag istället med dundrande migrän i ett 100gradigt rum, med åska överröstandes musikmedicinen från min ipod.
Det kändes nästan kusligt ett tag hur mitt krampande huvudvärkshuvud verkade jobba i symbios med himlens dånande och blixtrandet framför ögonen tog efter blixtarna vid horisonten...
Men nu har migränen äntligen,liksom ovädret så gott som försvunnit. Den botades med en magisk limesoda och en cocosnötig veg.curry som de trevliga herrarna kokade ihop åt mig här,efter att ha fjäskat in oss till sin restaurang med löften om wifi och 20% rabatt.
Indien kan inte hjälpa att det är varmt,dekadent och migränframkallande,men det kan hjälpa sina envisa huskurer och omtänksamma befolkning!
"Yes my friend!" säger en av kyparna frågande och jag beställer en pineapplepancake!
God kväll!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)